Klixklax, de har så konstiga namn nuförtiden

Ja vad säger man, men nog har allt uttrycket “Ohhh Jeeessuuusss!” fått en ny innebörd, om man ska tro artikeln i Expressen. Synd om tjejen iallafall, hon vill snuska med en 2000 år gammal påhittad man, andra val är Helge Fossmo. Hmm, ja prästerskapet har väl ett eget stånd.

För någon dag sedan såg jag filmen “Liftarens guide till galaxen”. Jag tyckte personligen inte att filmen var sådär jättebra, men att den hade sina ljuspunkter. Episoden när de är på planeten, och inte får tänka, är t.ex en höjdare.

Det är klart, det är otroligt svårt att göra en film, av en sådan sanslöst skruvad, och hysteriskt rolig bok, som filmen baseras på. Jag var bara tvungen att testa vårt orakel också, och tro om inte Google kom fram till samma svar.

Jag läste en artikel på Idg, där de skrev om en tjänst där man kunde utföra en blindtest på söktjänster. Google, Yahoo eller MSN är de sökmotorer som testas, och jag har nu testat blindtesten 10 gånger, och föga förvånande så har Google varit mitt val.

Jag blir så otroligt arg på sånt här. Migrationsverket misstänker att vissa familjer vanvårdar sina apatiska flyktingbarn för att få uppehållstillstånd.

Nu får man kanske ta det lite lungt, då det här kommer från Aftonbladet, men om det finns en liten uns sanning i det här så är det fördjävligt. Hur kan man utsätta sina barn för något sådant?? Och snacka om att sabotera för andra familjer, där barnen verkligen har blivit apatiska.

# Uppdatering 1: Ja det är ju inte bara Aftonbladet som skriver om det här, så förmodligen så stämmer det iallafall att migrationsverket har anmält ett antal fall.

# Uppdatering 2: Det är fler som bloggar om det här, fast mer om Migrationsverket, inte om själva beteendet av föräldrarna:

• Jinge-Migrationsverket agerar rasistikt?
• Tomas Jonsson -Migrationsverket apropå barnmisshandel

Det är otrolig vilka finurligheter som barn kan komma på, och oftast så är de inte själva medvetna om hur lustiga de kan vara. Jag får nästan dagligen höra små lustigheter, och jag har ibland funderat på om jag inte ska skriva ned dessa saker i en bok, då det är lätt hänt att man glömmer dom annars.

En sån där lustighet som jag kommer på, inträffade för några veckor sedan. Emilias föräldrar var på besök hemma hos oss, och de passade då på att åka in till stan. De tog då mer min minsta dotter, Jasmine ( 4 år ), som tyckte det var spännande att få följa med och shoppa. I bilen så blev det prat om barn och barnbar. Emilias mamma Mona, frågade Jasmine om hon var sugen på en lillebror eller lillasyster, eftersom Jasmine hade nämnt det tidigare.

-En sköldpadda, och han ska heta Blixten!

-Jovisst, sa Jasmine, men efter en stund, sa hon, eller nej, jag vill nog hellre ha en sköldpadda.
De i bilen började småskratta att detta konstaterande, men sen kom dråpslaget.
- Ja, och han ska heta Blixten!

Igår åkte vi upp till Luleå för att hälsa på Emilias bror Robert. Resan upp gick bra, och det är ju en otrolig skillnad på att sitta och köra dessa femtiofem mil norrut, jämfört med om vi skulle kört söderut. Det går inte att jämföra, då det absolut inte känns så långt iallafall.

Det är lite komiskt och konstigt det här med hur man ser på avstånd också, beroende på vart man själv bor.När jag har pratat med vänner som bor mer söderut istället, så har det varit frågan om stor planering om de skulle sätta sig och åka iväg till låt säga Göteborg ( 47 mil ). Då har det krävs en planering en vecka i förväg, och en hel del raster utefter vägen. När jag själv nämner för dem om våra resor, så tror de att vi är tokiga som reser så långt, och så ofta. Men jag tror inte att man har samma avståndsbegrepp, vi som bor i norr, och de som bor söderut, det inbillar jag mig iallafall.

Vi åkte iallafall just den här resan nonstopp med undantag för tankning, och barnen var hur nöjda som helst. Det verkar som att de har blivit vana med dessa långresor, för när vi kom fram till så sa Jasmine, är vi redan framme?

-Är vi redan framme?

Men sen finns det ju en annan syn på det här med resandet också, och där tror jag personligen att vi skilljer oss åt lite mellan könen. Jag själv ser mest resandet som en sträcka mellan punkt A och B, som helst ska avklaras så fort som möjligt. Då får man ju mer tid vid slutmålet. Men jag tror att många kvinnor ( även en del män förvisso ) nog uppskattar om man även gör själva resandet till en upplevelse. Man kan tex köra på lite mindre vägar, och se byar och orter som man inte har besökt tidigare. På så sätt så blir ju också just själva resandet en liten semmester.

När man läser om olyckor i tidningen, eller ser på tv, så kan man ändå på något vis fjärma sig från det otäcka. Idag så blev jag själv vittne till en mycket tragisk händelse.

Vi var inne i stan och skulle svänga ned till Coop, för att där handla lite hundmat. När vi åkte nedför rampen till affären, så fick vi syn på en bil som stod parkerad bredvid vägrenen. Tänkte inte så mycket mer på det, untan svängde in på Coop och parkerade. När vi går mot ingången, ser och hör vi hur larmet går på brandstationen ( ligger mittemot). Vi ser hur ambulansen kör ut, och sedan svänger ned på rampen. Ungefär samtidigt ser vi också hur en person ligger i slänten livlös.
Tyvärr så verkade det ha gått riktigt illa, för ambulanspersonalen gick lungt fram, och täckte sedan över personen.
Ja det här var en riktigt otäck upplevelse, och jag har fortfarande inte smält det hela. Så jäkla onödigt!! En sån här olycka är ju så totalt jäkla onödigt, varför skulle hon springa över på E4, mitt i mörkret…..
Chockad och mycket tagen är jag iallafall, och mina tankar går främst till flickans familj och anhöriga.

Jag har just avklarat ytterligare en kriminalroman, nämligen I ondskans fotspår av Peter Robinson. Det var en riktig maffig bok på hela 463 sidor, med mycket, mycket beskrivande text, mer om detta senare.

Men först lite om själva handlingen i boken, jag kan börja med ett utdrag från bokens baksida.

När Yorkshirepolisen kallas till vad som förefaller vara ett vanligt familjegräl på The Hill 35 möts man av en chockerande syn. Den unga Lucy Payne har blivit svårt misshandlad och hennes make Terence är döende, men värst av allt är den upptäckt som görs i husets mörka och fuktiga källare …

Överkommissarie Alan Banks och hans kollegor har under lång tid lett spaningarna efter Kameleonten, en seriemördare som misstänks ligga bakom flera unga kvinnors försvinnande. Nu tyder allting på att polisen har funnit rätt man, men avslöjandet visar sig bara vara början på ett fall som döljer fruktansvärda hemligheter.

Ja om man läser de recensioner som pryder omslaget till boken, så skulle man lätt kunna tro att detta verkligen är en bok som håller läsaren i ett järngrepp, men jag kan nog inte hålla med. Tycker man om böcker, där författaren fyller sida upp och sida ned, med en massa beskrivande text, som inte för handlingen framåt, ja då är det här en bok för dig. Jag har under mina år läst en hel del böcker, och har lärt mig att kunna “hoppa” över text som jag inte tycker ger mig något. Men den här boken tar alla rekord när det gäller sådan “skuggläsning”. Jag har aldrig varit med om en bok, där jag har fått hoppa över en sådan mängd med text, bara för att kunna hitta något som för handlingen framåt.

Visst är det en intressant och kuslig handling, med en del oväntade vändningar, men på det stora hela så är det hela ganska förutsägbart. Mitt betyg till boken blir väl att jag inte kommer att läsa något mer av Peter Robinson, där är för mycket lull lull i texterna för min smak helt enkelt.

Jag har under ett flertal år varit intresserad av att fotografera, på amatörnivå så att säga. För ungefär ett år sedan så köpte jag en Canon EOS300D, vilket innebar att jag kunde använda mina gamla objektiv till min nya digitalkamera. Mycket lyckat med andra ord.

Nu är jag dock en amatör när det gäller fotografering, och jag vill ju alltid lära mig lite nya trix och tips. Satt och googlade lite, och fann efter lite sökningar en mycket bra sida, som förklarar funktionerna och samtidigt ger tips för just en Canon Digital, Canon Digital Learning Center.

Jag har följt med i Idol 2005 på TV 4. Som favoriter har jag haft Agnes och Sebastian, men på något konstigt sätt så har Jens från Piteå lyckats hålla sig kvar. Nu har jag dock hittat en liten förklaring till det hela.
Om man läser den här tråden på webforum eller i den här tråden på Flashback, så ser man att det kommer att ske en liten kampanj för att rädda kvar honom.

Programmet går ut på att utse Sveriges nya popidol. Flera hundra falsksångare kände sig kallade. Alla utom elva finalister gallrades bort. Programmet sänds därefter varje fredag. En artist åker ut i varje program. En expertjury ger omdömen men TV-tittarna bestämmer vem som flyger. Fyra artister återstår. Vinnaren får ett fett skivkontrakt.

Nu till saken:

I den återstående kvartetten finns en mespropp från Piteå som heter Jens. Juryn hatar honom. Efter varje program ordnar Aftonbladet omröstning där 2-3 procent av AB:s läsare brukar ha honom som favorit. Ändå krånglar han sig på något obegripligt sätt kvar – vecka efter vecka.

I expertjuryn sitter Daniel Breitholtz, skivbolagsnisse på Sony BMG som ska producera en skiva med vinnaren av Idol 2005. Vecka efter vecka tycker Breitholtz att Jens ska väck. Vecka efter vecka har han fel. Breitholtz har börjat svettas: “Det kan väl inte… Nej… Eller…?”

TÄNK om det gick att arrangera Sveriges största tv-kupp där ALLA röstade på Jens så att Piteås i särklass mesigaste kareokekung (snäll verkar han vara, men så släpigt trist att man baxnar) gick och vann hela skräpet. Vilken härlig tragedi för Sony BMG och flintskallen Breitholtz!

Min uppmaning till alla skadeglada Flashback-marodörer: Sprid budskapet. Rösta på Jens! Fyra veckor kvar. Det kostar fem kronor per vecka att rösta. En tjuga totalt. Det kan ni väl avvara när syftet är så ädelt som att skapa tv-historia.

Fredagar klockan 20.00. TV 4. Mot————–>telefonen!

Ganska kul faktiskt ifall det skulle lyckas.