Klixklax, de har så konstiga namn nuförtiden

Vädervarningar haglar över oss nu, när ett snöväder kommer in över Sverige söderifrån. Satt och lyssnade på radion, där en reporter intevjuade en driftledare. Hon ställde en riktigt lysande ifråga i mina ögon, då hon frågade:

- När det blir snöväder söderut så går vi ut och varnar allmänheten och det blir ett stort ståhej, men i norr när det snöar så hörs det ingenting. Är vi så mycket sämre bilförare i söder?

Det är ju nästan pricken på i’et. Men visst, ska sanningen fram så är det väl framförallt att förarna i söder är mycket mer ovan med att köra i snöväglag.

Sen är det en sak som jag har funderat länge på. Visst är det lite märkligt det här med rapporteringen från trafikolyckor på vägarna. Jag menar, i stort sett alla artiklar som jag har läst, så har det stått frasen “det var halt på olycksplatsen”. Och?? När jag tog körkortet, så fick jag iallafall lära mig att man som förare skall anpassa hastigheten efter väglaget. Ansvaret ligger alltså på föraren. Men det verkar på något vis ha försvunnit idag. Nu skyller man på att det är halt i tid och otid.

Är nyfiken på om det finns någon som har läst en artikel där de har skrivit något liknande “En trafikolycka inträffade idag på E4 söder om Stockholm. Föraren hade brustit i uppmärksamhet och inte anpassat hastigheten efter rådande väglag, och sladde därför ned i diket” Typ.
Tror inte det. Sen finns det en annan standardfras som används flitigt “av okänd anledning”. Hmmm. En förare håller en hög hastighet utefter en väg, gör många vannsinnesomkörningar, och slutar till slut i diket. I tidningen dagen därefter “av okänd anledning åkte bilen av vägen, men det rådde viss halka på platsen enligt polisen”.

Satt och läste i lokaltidningen för Örnsköldsvik, och såg att de lagt ut stora händelser från året som gått, och de artiklar som blivit mest lästa på hemsidan. Hittade en artikel som jag missat tidigare. Hunden plågades ihjäl, och veterinären orkade inte komma. Alltså, jag funderar lite på hur den där veterinären fungerar. Är själv en stor djurvän och tycker det är otroligt att en veterinär kan resonera som han gör.

Ja då var Wordpress 2.0 ute. Nu blir det att sätta sig och försöka installera uppgraderingen. Vi får hoppas att det går smärtfritt. Någon som har provat?

Nu under mellandagarna så inhandlats det kanske en och annan raket, som ska smällas på nyår. Tycker personligen att det kan vara ganska mysigt med raketer, men samtidigt, så visst är det lite slöseri med pengar.
Men sen så är det ju många som inte mår så bra av raketer, tänk t.ex på hundarna m.m som i många fall kan vara skotträdda.

Men hursomhelst, skall du skjuta iväg lite raketer, så har Svenska Brandskyddsföreningen sammanställt en hel del tips.

Ja då har vi landat hemma igen. Efter en tur upp till Emilias mamma och pappa, så har vi nu åkte hem igen. Tyvärr så måste man jobba också, men som tur är så är det bara tre pass, innan man är ledig sex dagar igen.

Tydligen hade vi alla varit snälla, för det var en hel del paket som tomten kom med i år. Barnen var förtjusta, och de blev inte mindre glada över tomtens fumlighet. När han skulle sätta sig på stolen för att del aut klapparna, så missade han storlen totalt, och drasade på rumpan. Sen när säcken var tom, så hoppade han i säcken, och hoppade ut sjungande “Hej tomtegubbar”. Ja det var vekligen en härlig tomte!!

Kom och tänka på en klassisk julsaga också, Jonas Gardells’s “Mormor gråter”. Hittade den på den här sidan, och texten finns här. En riktig höjdare tycker jag.

Vi har nu åkt upp till norraste norr. Ja det vore kul att veta om det finns någon bloggare som befinner sig längre norrut i Sverige, än vad jag är, nämligen i Juoksengi. I förrgår så firades det midvintersolståndet, med ett hejdundrande fyrverkeri. Det var riktigt gemytligt, då byns invånare hade samlats, och vi hade nedräkning med raketer, innan den riktiga finalen lyste upp himmlen. Imponerande!!

Barnen är uppe i varv, och otroligt lägligt, så passerade några renar på tomten dag. Vi var inte sena, utan kommenterade det hela med att tomten nog hade landat i närheten nu.

Barnen längtar naturligtvis till morgondagen, och är otåliga. Vi har som tradition att hänga upp en strumpa, så att tomten kan stoppa ned ett paket i den under natten. Sen på morgonen när de vaknar, får de naturligtvis öppna det.

Ikväll är det uppesittarkväll som gäller, så då blir det glögg och annat gott.

För bra många år sedan, så jobbade jag extra på posten under loven och helgerna. Trivdes mycket bra, speciellt då man kunde jobba under ackord, mao gå hem efter avklarad brevtur. Men tiderna har förändrats, det blev mindre brev och mer reklam. Vad jag vet, så har tyvärr Posten även tagit bort ackordet för brevbärarna.

Om jag återgår till ämnet för denna post, så var just julen en riktigt hektiskt tid, då det var precis hur mycket som helst med julkort. Det kom in stora vagnar proppfulla med julkort som skulle sorteras, för hand.
Ja då fanns det inte maskiner som skötte jobbet, utan jag och många med mig, satt och sorterade för brinnande livet. Men det var samtidigt ett ganska roligt extraknäck, man lärde sig många postnummer, och fick se en hel del roliga julkort. Några exempel på det var trosor, flaskor, och en massa suspekta motiv.
Hursomhelt, efter den tiden, så blev det på något sätt så att jag slutade med att själv skicka julkort. Efter att internet började göra framsteg, och fler och fler skaffade epost,så uterupptog jag dock detta. Dock med en viss ändring, att vi skickar nu ut det digitalt istället. Men visst är det dock otroligt roligt att få ett julkort själv i brevlådan, och kunna hänga upp på kylskåpet.

På Fårö december 1937 så händer det att en ångare vid namn Argo förliser i den täta dimman. Besättningen omkommer, men en kvinnlig passagerare räddas ur vraket. I sin famn håller hon en träkista. Vem är hon och vad är det hon benhårt vägrar att lämna ifrån sig?

Ja det är inledningen på Per Källéns bok Kvarleva. En bok som överraskade mig, då jag inte har läst något av hans tidgare böker, eller hört talas om honom. Det är en riktigt bra deckare, med en hel del bra cliffhangers, och han lyckas knyta ihop hela historien på en mycket bra sätt. Det var en bok som jag hade mycket svårt att lägga ifrån mig, och som jag starkt rekommenderar, speciellt då priset på pocketutgåvan är så lågt.

De här sista dagarna innan jul brukar det vara en riktig stressig period för flera. Julklappar ska inhandlas och mat ska planeras. Vi har dock lyckats undvika den mesta av stressen, utan har gjort bort julklapparna för länge sedan, och maten behöver vi som tur är inte bry oss om. Vi ska nämligen bege oss norrut på jul, nämligen till Juoksengi. Visst, det blir en lång resa, men vi är van. Det blev en hel del turer i sommar, så vi är förberedda/tränade.

Och på tal om jul, så har vi tjuvstartat lite med att klä julgranen hemma. Vi tänkte som så, att då vi åker bort över jul, så kan vi klä granen lite tidigare, så att vi får lite mer julstämmning hemma.
Men det har straffat sig lite. Det finns nämligen två stycken små varelser som tycker att det var en mycket bra idé med en gran i finrummet. Nej, det är inte Piff och Puff som följt med i granen, utan våra två katter Alfons ( Åberg ) och Norpan ( Dr Snuggels). Granen har redan ramlat i golvet, och x-antal kulor har flugit runt.

En otroligt rik man avlider, Troy Phelan, och lämnar ett arv på otroliga 11 miljarder kronor. Men innan han dör( självmord), så gör han en del ändingar i testamentet. Detta är upptakten till författaren John Grisham’s bok Testamentet.

Den lilla ändringen i testamentet är inte så liten, han gör nämligen sina barn och ex-fruar helt lottlösa, och testamenterar istället allt till en obekant utomäktenskaplig dotter. Till råga på allt så befinner sig denna dotter i Brasiliens djungel, där hon jobbar som missionär.

Ja vad kan jag säga om den här boken? Den var faktiskt riktigt bra. Det låg en spänning i att få veta hur det skulle sluta, om de odrägliga släktingarna skulle få ut ngt av arvet, och deras lömska kamp med advokater.