Klixklax, de har så konstiga namn nuförtiden

Med baksidan av handen torkar hon bort svettdroppen som runnit ned i pannan. Äntligen är den sista blomman i jorden, och hon kan nu ta tag i de irriterande buskarna som växt upp vid vägkanten. Sakta reser hon sig upp och lyfter blicken mot huset. Det är med stolthet som hon ser på deras hus. Så många timmar som de har lagt ned på det, precis som deras föräldrar före dem. Just som hon skall börja gå mot de väntade buskarna hör hon henns make ropa från huset. Han har just satt fast den sista listen med snickarglädje runt farstubron.
- Kom nu gumman, så ska jag bjuda dig på en kopp kaffe på vår fina altan, ropar han med en märkbar stolthet i rösten.
Hon låter busken vänta, och styr sina steg mot altanen samtidigt som hennes hjärta glädjs åt barnens skratt och lek vid gungan.

Nu ett antal år och generationer senare står huset där ensamt vid skogbrynet. Färgen har flagnat och i vissa fönster har glaset krossats av okänd anledning. Den fina tomten har vuxit igen och ser nu mer ut som en mindre snårskog. I ett av träden hänger dock en gunga kvar som bevis på att det har funnits barn här en gång i tiden, men den vajar nu ensam fram och tillbaka i vinden. I snön utanför syns inga fotspår, och det var länge sedan man kunde se den gemytliga röken från skorstenen stiga upp mot himlen.

Runt om i vårt land finns det ett stort antal hus som alla har en historia att berätta. När jag sitter och kör runt på våra vägar, så händer det ibland att tankarna far iväg och jag börjar fundera och fantisera på vad som har hänt, och varför alla dessa ödehus har övergivits. Visst, människor flyttar och arbetstillfällen försvinner, men samtidigt är det lite tragiskt att se, att alll den tid som tidigare generationer lagt ned på husen nu bara tynar bort. Det skulle vara intressant om husen kunde berätta sin historia och man fick veta vilka öden som har utspelats innanför dess väggar.

Läs även andra bloggares åsikter om ödehus

är det ganska härligt med vintern också.

När man bläddrar bland sina bilder på datorn så börjar man ibland längta efter andra årstider. Visst har vintern sin tjusning med snön och allt vad den innebär.Vi var tex i helgen och åkte skoter till Svanstein, och hade det riktigt mysigt. Och när man ser att temperaturmätaren visar kring minus -5, så lockas man av att ge sig ut i skidspåret.

Men det är ju onekligen trevligt med sommaren också. Nåja, det är som de flesta bruka säga, varje årstid har sin tjusning.

Läs även andra bloggares åsikter om sommar, vinter

Sitter och tittar på Hjärnstorm på Svt, där de ikvällens program pratar om hjärnspöken och vidskepelse. Tex att vissa personer gör vissa ritualer innan de skall utföra något. De visar att mycket är slumpen som styr. Och när vi pratar om slumpen, så måste slumpen eller ödet ha varit på min och min familljs sida i höst.

Jag befinner mig ju en hel del utefter våra kära vägar när jag arbetar, och just den här eftermiddagen/kvällen, så var jag på en mindre väg en bit utanför Kalix.
Jag stod som bäst bakom bilen och förberedde mig för att börja borra, då jag fick se något röra sig långt borta på vägen. Min första tanke var att det var en räv, men ju närmare den kom började jag misstänka att det var en hund. Provade att ropa till den, och mycket riktigt, hunden började springa till mig och blev så glad när hon kom fram. Då jag är en riktig djurvän, så kunde jag inte bara lämna henne där, utan lät henne hoppa in i värmen i bilen, och ringde polisen. De i sin tur frågade om jag kunde ha henne över helgen, så skulle de försöka hitta ägaren.

Helgen passerade, och jag och hela familjen blev frälsta över hur fin och snäll den söta tiken var. Hursomhelst, under veckan därpå ringde polisen, och meddelade att de hittat ägaren. Då min fru var på väg ner till Luleå, så passade det bra att hon skulle svänga förbi hemma hos honom med tiken. Hjärtat sved, för jämarns så snabbt jag hade fäst mig vid den där lilla tiken. Men väl hos ägaren, så började han funderade lite fram och tillbaka, och det slutade med att vi fick hunden då vi verkade vara så snälla och hon trivdes så bra hos oss. Så nu har vi en liten söt Sessan hemma hos oss.
Måste också berätta hur imponerad jag är över denna hund. Av ägaren fick vi veta att hon aldrig har gått i koppel och inte tränats. På denna korta tid har hon lärt sig att gå i koppel, gå fot utan koppel, plats, ligg och sitt. Ja hon är otroligt lättlärd, vilket är jättekul.

Jag minns hur jag fick kämpa med min gamla cairnterrier då vi tränade i lydnad, men tillslut så fick jag fason på honom också. Vi var uppe i lydnadklass två och tävlade, vilket såg lite lustigt ut med en liten cairnterrier bland schäfrar och andra brukshundar.

Läs även andra bloggares åsikter om hund, ödet, slump, lydnad

Det här med internet är ju helt fantastiskt. Det finns en hel uppsjö av saker som jag tycker är bra. Tillgänglighten till att snabbt hitta information, sprida budskap, få inblick i andras liv ( bloggar ), debattera, ja listan tar aldrig slut och det dyker upp nya fördelar hela tiden, bland annat Spotify.

Det var verkligen ett stort steg när internet nådde den breda massan och politikerna satsade pengar på bredbandsbyggandet. Men nu skall inte detta inlägg handla om detta, kanske till viss del, då bandbredden har bedydelse för tjänsten, nämligen att kunna se tv via datorn. Nu har Svt lanserat sin nya tjänst Svt Play Beta, där man precis som tidigare kan titta på deras utbud. Fungerar klockrent, och jag är imponerad. Perfekt om man har missat något debattprogram eller för den delen något annat. Rekomenderar att Ni gör ett besök.

Läs även andra bloggares åsikter om Svt Play, internet, Svt

Frun berättade att hon hade fyndat en ny mössa i Övertorneå. Undrar om inte kanske vi skulle skaffa en till vår hund Sessan också.

Hittade iallafall lite söta hundbilder på Rumpers.

Läs även andra bloggares åsikter om mössor, hundar

Visst är det härligt att få vakna upp på morgonen och känna sig sådär härligt utvilad. Så att man bara studsar upp ur sängen som ur en gammal Nils-Poppe film, och käckt utbrister:
-Åhh, vilken underbar morgon!
Tyvärr så inträffar det inte så ofta, inte för mig iallafall. Nu har jag dock installerat en liten trevlig programvara i min telefon som kanske kan hjälpa mig, Happy Wakeup. Den skall registrera min sömn, och väcka mig vid rätt tillfälle, när jag har min “lätta” sömn. Återstår att se om det fungerar, är dock skeptisk.

Det kan i sin tur kanske bero på att jag kanske inte de bästa rutinerna när det gäller att lägga mig på bestämda tider. Är en äkta nattsuddare, som precis som Alfons Åberg “bara” skall göra det där innan jag lägger mig.
Men när man väl har lagt sig, så har vi ju den där härliga fasen under natten då vår hjärna skall bearbeta alla intryck och funderingar, och som kan innebära en och annan dröm. Just drömmarna i sin tur kan ju vara mer eller mindre angenämna. De mer trevliga, tycker jag är de som jag vet om i drömmen är en dröm. Jag kan då styra handlingen i drömmen, vilket är toppen. Eller de där jag kan flyga. Jämarns så trevligt det är att glida fram ovanför marken och trädtopparna.

Min och min frus sovvanor skiljer sig i allra högsta grad. När jag sover så sover jag djupt och hör knappt något, men Emilia vaknar av minsta lilla pip. Men om jag återgår till det här med drömmar, så har de i en studie på University of the West of England i Bristol, märkt att kvinnor oftare har mardrömmar än män.

Women suffer more nightmares than men because they find it harder to switch off their emotions at the end of the day, research has found.

Ja vi män kanske har lättare att stänga av våra känslor.

Läs även andra bloggares åsikter om sömn, drömmar

När jag var yngre så åkte vi slalom i stort sett varje helg under vintern. Jag minns än idag hur roligt det var att åka och speciellt att bege sig ut i de så kallade skogsspåren, lite vid sidan om slalombacken. Sen var det otroligt mysigt att sätta sig i en toppstuga, eller i backen och fika. Det är ju alltid så gott att fika ute. Men åren passerade, andra intressen kom istället, så jag slutade åka ungefär när jag var nitton. Har inte stått på ett par slalomskidor sedan dess ( carving skidor, vad är det ).

Nu har vi dock börjat prata om inköp av slalomutrustning, då jag lovade Caroline att vi skulle göra det denna vinter. Det blir spännande att testa på, men jag misstänker att det kommer att märkas att det var ett bra tag sen man stod på ett par slalomskidor.

Och på tal om slalom, ett litet klipp från Youtube.

Läs även andra bloggares åsikter om slalom

Satt just och slötittade på tv samtidigt som jag surfade runt på webben, jepp lite multitasking från min sida….

När jag lyfte ögonen från bildskärmen för att se på rapport, fick jag se Andreas Carlgren. Hörde inte så noga vad inslaget handlade om tyvärr. Tror att det var något om strandskyddet. Men. I mitt undermedvetna så började en liten bild picka på att göra sig känd. Och när jag började låta den komma fram så tänkte jag, ja kanske det.

I min ungdom så fick jag höra berättelser om Loranga, Masarin & Dartanjang, skriven av Barbro Lindgren. Minns dem som riktigt roliga. Hursomhelst, så tycker jag nog att Andreas Carlgren och Dartanjang skulle kunna platsa in under “lika som bär”. Inget illa ment med det, men visst har de vissa likheter utseendemässigt, eller?

Läs även andra bloggares åsikter om Andreas Carlgren, lika som bär

Vilket underbart väder det var ute idag. Eller rättare sagt, det såg underbart ut. Det var mindre trevligt när man klev ut ur bilens behagliga värme och skulle sätta igång och jobba. Med ett järngrepp grep kylan tag i en och ruskade om hela kroppen.  Min inställning till det fina vädret ändrades drastiskt från underbart,till mindre behagligt.

Men som sagt, det såg så fint ut, med solen framme, och snön som gnistrade, så i tankarna så var jag nästan redan ifärd med att ge mig ut på en skidtur. Kylan ruskade mig barskt tillbaka till verkligheten.

Hursomhaver, så fick jag en trevlig överraskning idag. När jag skulle påbörja arbetet vid dagens första stopp, så tog jag fram borrmaskinen som vanligt och förberedde mig för att borra ned spikarna i vägen. Då märkte jag att det låg en lapp vid vägkanten, just bredvid där jag skulle borra i vägen. Nyfiken som man är, så plockade jag upp lappen, och det var inte vilken lapp som helst, det var en hundralapp.

Den såg ut att ha legat där ett tag, halvt gömd i snön, så den blev nog glad när den fick lägga sig i den goa värmen i min plånbok. Men nu ställer jag mig lite frågande, vart går gränsen för när man skall lämna in pengar till polisen. Det är ju en bra moralisk fråga så god som någon annan.

Läs även andra bloggares åsikter om pengar, jobb