Klixklax, de har så konstiga namn nuförtiden

Jag satt häromkvällen och som vanligt fladdrade mina tankar än hit än dit. Plötsligt var det en av tankarna som formades till en idé, och efter lite mera tankegymnastik, så har jag nu sjösatt den. Det blir en skrivutmaning/bokprojekt, där vi skall hjälpas åt att skriva.

Det är lite av den gamla sällskapsleken, där varje person skriver en mening på en lapp, och nästa person bara få sista ordet i förregående mening. Det brukar bli riktigt roliga berättelser. Skillnaden nu är att man får se vad personerna innan har skrivit.

Efter att ha skrivit ihop en prolog, skickar jag utmaningen vidare till Bert på bloggen Ögonblick i norr.

Prolog

Med ett plötsligt ryck så vaknar hon. Pulsen är hög och hon flämtar efter andan. En svettdroppe rinner ned från pannan, och hon känner med olust hur lakanet klibbar fast på kroppen .

Efter några trötta blinkningar lyckas hon samla tankarna så pass mycket att hon inser att det var en mardröm som väckt henne igen. Denna ständigt återkommande plåga. En snabb blick på klockan, och hon blir snabbt varse att det är bara två timmar kvar till klockan skall ringa. Ingen mening att försöka somna om nu tänker hon med en suck.

Kylan ringlar likt en orm upp längs hennes fötter, när hon försiktigt sätter ned dem på lägenhetsgolvet, och hon huttrar till innan morgonrocken åker på. I trappuppgången hör hon hur ytterdörren slår igen efter tidningsbudet. Det är mörkt i lägenheten förutom det dova skenet från lampan som hänger i fönstret och datorskärmens markör som blinkar frenetiskt fram koderna för hennes senaste analys. Hon ler åt minnet från julen, då hon fick lampan. Det var en present från dottern som hade fyndat den på Ikea. Tyckte att den skulle passa hos mamma och att det var på tiden att hon moderniserade lite i lägenheten.

Ja hon kanske har rätt. Det kanske är på tiden att hon börjar göra sig av med en del gamla möbler. Kanske rentav börja byta ut en del av innehållet i garderoben också, där mycket har sett bäst före datum för länge sedan. Rensa bland alla böcker som ligger sprida i lägenheten som i ett gammalt antikvarie. Men de är samtidigt hennes älsklingar. Dessa böcker med historier om mänskliga öden, blandade med böcker om datakunskap, programering och analyser. I ett av hörnen står diplom från hennes studietid i USA, Texas, i Computer Science. Det är några år sedan nu, men hon kan ändå inte låta bli att känna ett uns av stolthet varje gång hon ser på diplomet.

I skåpet ovanför spisen hittar hon tändstickorna, och värmeljusen som står på köksbordet börjar snart sprida sitt värmande ljus i köket. Med en suck av njutning, låter hon de ljuvliga aromerna från nykokt kaffe snart sprida sig i köket, samtidigt som hon sätter sig ned vid köksbordet för att samla tankarna. Varför återkommer dessa drömmar med en sån envishet, och kraft. Vad är det som de vill säga mig? Denna ständiga fruktan och känsla av att vara jagad. Som ett omen för det som skall komma. Hon ruskar av sig den obehagliga känslan, och låter blicken istället vandra ut igenom fönstret. Det snöar fortfarande ymmningt ute, och det ligger ett härligt snötäcke ute på gatorna. Långt borta på gatan blinkar varselljusen från ett av kommunens snöröjningsfordon, och hon blir fascinerad över de spöklika skuggor som blixtarna skapar på husfasaderna.

I gränden mellan husen mittemot ser hon hur en katt kommer gående efter nattens jakt, och som med ett vigt skutt hoppar upp på sopptunnorna. Hennes ögon fångas plötsligt av en rörelse i gränden. Hon försöker titta igen, men nu syns ingenting. Kanske var det skuggorna som lurade henne. Hon tänker just resa sig för att hämta sin efterlängtade kopp kaffe, då hon återigen ser en rörelse, och nu ser hon det tydligt. Det är en arm som sträcks fram i gränden. Någon ligger där och och sträcker nu upp sin arm i ett sista försök på hjälp. Med ett ryck så reser hon sig från stolen, rusar ut i hallen och slänger på sig kappan och stövlarna. Hennes steg ekar i hallen, då hon rusar ned och ut igenom porten och med snabba steg springer över vägen och in i gränden. På marken, knapps synlig från vägen, ligger en kropp. Snön har börjat täcka delar av den, och hon böjer sig sakta fram emot den. Plötsligt far armen upp igen och hon rycker till.
-Hjälp mig, annars tar de mig, hör hon en rosslig röst säga…..
-Vi måste skydda hemligheten, utbrister han med en kraftansträngning, och vrider sitt skäggiga ansikte mot henne.

Uppdaterad: Bert har skrivit fortsättningen här.
Läs även andra bloggares åsikter om skrivutmaningen, bokprojekt