Klixklax, de har så konstiga namn nuförtiden

Här kan ni läsa de bidrag som inkommit till min skrivutmaning.

Den första delen skrevs av mig själv, Niklas.

Prolog

Med ett plötsligt ryck så vaknar hon. Pulsen är hög och hon flämtar efter andan. En svettdroppe rinner ned från pannan, och hon känner med olust hur lakanet klibbar fast på kroppen .

Efter några trötta blinkningar lyckas hon samla tankarna så pass mycket att hon inser att det var en mardröm som väckt henne igen. Denna ständigt återkommande plåga. En snabb blick på klockan, och hon blir snabbt varse att det är bara två timmar kvar till klockan skall ringa. Ingen mening att försöka somna om nu tänker hon med en suck.

Kylan ringlar likt en orm upp längs hennes fötter, när hon försiktigt sätter ned dem på lägenhetsgolvet, och hon huttrar till innan morgonrocken åker på. I trappuppgången hör hon hur ytterdörren slår igen efter tidningsbudet. Det är mörkt i lägenheten förutom det dova skenet från lampan som hänger i fönstret och datorskärmens markör som blinkar frenetiskt fram koderna för hennes senaste analys. Hon ler åt minnet från julen, då hon fick lampan. Det var en present från dottern som hade fyndat den på Ikea. Tyckte att den skulle passa hos mamma och att det var på tiden att hon moderniserade lite i lägenheten.

Ja hon kanske har rätt. Det kanske är på tiden att hon börjar göra sig av med en del gamla möbler. Kanske rentav börja byta ut en del av innehållet i garderoben också, där mycket har sett bäst före datum för länge sedan. Rensa bland alla böcker som ligger sprida i lägenheten som i ett gammalt antikvarie. Men de är samtidigt hennes älsklingar. Dessa böcker med historier om mänskliga öden, blandade med böcker om datakunskap, programering och analyser. I ett av hörnen står diplom från hennes studietid i USA, Texas, i Computer Science. Det är några år sedan nu, men hon kan ändå inte låta bli att känna ett uns av stolthet varje gång hon ser på diplomet.

I skåpet ovanför spisen hittar hon tändstickorna, och värmeljusen som står på köksbordet börjar snart sprida sitt värmande ljus i köket. Med en suck av njutning, låter hon de ljuvliga aromerna från nykokt kaffe snart sprida sig i köket, samtidigt som hon sätter sig ned vid köksbordet för att samla tankarna. Varför återkommer dessa drömmar med en sån envishet, och kraft. Vad är det som de vill säga mig? Denna ständiga fruktan och känsla av att vara jagad. Som ett omen för det som skall komma. Hon ruskar av sig den obehagliga känslan, och låter blicken istället vandra ut igenom fönstret. Det snöar fortfarande ymmningt ute, och det ligger ett härligt snötäcke ute på gatorna. Långt borta på gatan blinkar varselljusen från ett av kommunens snöröjningsfordon, och hon blir fascinerad över de spöklika skuggor som blixtarna skapar på husfasaderna.

I gränden mellan husen mittemot ser hon hur en katt kommer gående efter nattens jakt, och som med ett vigt skutt hoppar upp på sopptunnorna. Hennes ögon fångas plötsligt av en rörelse i gränden. Hon försöker titta igen, men nu syns ingenting. Kanske var det skuggorna som lurade henne. Hon tänker just resa sig för att hämta sin efterlängtade kopp kaffe, då hon återigen ser en rörelse, och nu ser hon det tydligt. Det är en arm som sträcks fram i gränden. Någon ligger där och och sträcker nu upp sin arm i ett sista försök på hjälp. Med ett ryck så reser hon sig från stolen, rusar ut i hallen och slänger på sig kappan och stövlarna. Hennes steg ekar i hallen, då hon rusar ned och ut igenom porten och med snabba steg springer över vägen och in i gränden. På marken, knapps synlig från vägen, ligger en kropp. Snön har börjat täcka delar av den, och hon böjer sig sakta fram emot den. Plötsligt far armen upp igen och hon rycker till.
-Hjälp mig, annars tar de mig, hör hon en rosslig röst säga…..
-Vi måste skydda hemligheten, utbrister han med en kraftansträngning, och vrider sitt skäggiga ansikte mot henne.

Nästa bidrag är skrivet av Bert, på bloggen Ögonblick i norr.

Att det var en ung man, såg hon. Han såg lite luggsliten ut. Men det var nog bara håret som blivit lite för långt. Och skägget. Han var välklädd för kyla. Han var rätt lång och verkade atletiskt byggd. Mössan hade nästan fallit av honom och hon såg att han hade ett skrapsår vid ena tinningen.
- Hemlighet. Vad då för hemlighet. Vad är det som hänt?
Hennes frågor förblev obesvarade. Mannen sjönk in i medvetslöshet. Hon försökte skaka liv i honom, men det hjälpte inte.
- Han lever i alla fall, sa hon tyst för sig själv, sedan hon lite valhänt hade hittat pulsen på hans hals. Andningen verkade också normal, men kanske lite svag. Hon bannade sig själv för att hon inte fick med sig mobilen när hon sprang ut från lägenheten. Ingen människa syntes, som kunde hjälpa henne. Traktorn som hon sett röja snö längre ner efter gatan, var nu försvunnen. Nu var hon ju tvungen att lämna honom där, för att gå in och ringa 112. Snön började falla igen och hon skyndade in.

Det som sedan hände är svårt att förklara. Ett mysterium. Så här en månad efter den där natten, var det som om det aldrig hänt. Ambulansen kom rätt snabbt efter att hon larmat. Hon beredde sig på att gå ut och möta den, efter att ha fått på sig mera kläder. Det hade börjat blåsa nu och kändes rätt otrevligt, när hon kom ut på gården och skyndade mot blåljusen. Ambulansmännen såg henne där hon kom springande och viftade med armarna, för att visa var de skulle köra in i tvärgränden. De bromsade in och stannade. Gränden var tom! Helt tom. Mannen var borta. Spårlöst. Snö hade nu på den korta tiden sedan hon varit borta drivit in på platsen där han legat, eller där hon förmodade att han legat. Ambulansmännen tittade lite misstroget på henne.
- Menar du att det låg en medvetslös kille här, frågade den yngre av de två.
- Det är väl klart att jag menar. Hon sade det lite väl bryskt. Irriterat. Ville inte bli misstrodd.
Den andre ambulanskillen sparkade lite i snön för att se om några spår efter en kropp kunde upptäckas.
- Vad heter du, frågade han.
- Gunilla Albrechtson. Hurså?
- Ja, vi måste rapportera vem vi mött på platsen för utryckningen. Han tog upp ett block och antecknade i ljuset från strålkastarna. Tog upp namn, adress och telefonnummer.
- Men vad gör vi nu då, frågade hon. Han måste ju ha irrat iväg någonstans.
- Tja, säg det. Han tittade menande och lite frågande på sin kollega, men fick inget svar.
- Nä, vi får nog ta det här som ett falsklarm.
- Falsklarm? Hon var nu upprörd. Skulle jag ha larmat er för nöjes skull.
- Ja.. näe. Men vi kan ju inte kalla det något annat.
De båda sjukvårdarna började göra sig reda att åka därifrån.
- Jag tycker du ska ringa polisen och prata med dem, sa han som steg in på förarsidan.
Ambulansen försvann neråt stan. Snöröken yrde och gjorde det hela nästan surrealistiskt. Som en dröm.

Hon kände sig rätt förvirrad och frusen, när hon kom in hemma igen. Allt hade skett så snabbt. Det hade knappt gått en halvtimme sedan hon rusat ut till gränden första gången.

Visst! Hon hade ringt polisen. Gjort en anmälan. Försökt göra en anmälan.
- Vad vill du anmäla?
Hon medgav att hon nästan inte visste vad hon ville. Men hon berättade i alla fall vad som hänt. Hon hörde sucken från kvinnan i andra änden av linjen. Ännu en knäppskalle i natt, verkade hon tänka.

Det där var alltså i slutet av januari. Nu närmade sig mars, och inget hade hörts. Ingen hade tydligen sökt vård. Inget hade skrivits i tidningarna. Inte minsta lilla notis. Det förblev tyst. Gunilla hade inte ens berättat för någon på jobbet. Bara dottern hade fått höra historien. Hon tyckte att det verkade kusligt, men verkade skaka av sig det hela.

En kväll, när dottern just hade lämnat henne, efter att de hade suttit och sett en dålig komedi på TV, och Gunilla gjorde sig i ordning för att sova, ringde hennes mobil.
- Så här sent, tänkte hon. Klockan närmade sig en halvtimme efter midnatt. Kanske var det Camilla, som hade glömt något när hon gick och stod nu utanför den låsta porten och ville in igen.
Mobilens display visade “privat nummer”. Det var alltså inte dottern, men hon svarade i alla fall.
- Albrechtson! Hon försökte låta alert, trots att hon var trött efter slötittandet på TV-filmen och rödvinet som hon och Camilla hade kostat på sig.
Det var tyst i luren.
- Hallå, vem där, frågade hon.
Fortfarande tyst. Men hon hörde att någon fanns där i alla fall. Det kändes otäckt. Hon tänkte precis lägga på…
- Jag såg dig.

Fortsättning följer………