Klixklax, de har så konstiga namn nuförtiden

Visst är det ganska märkligt vad fort man anpassar sig. Dels så kan det gälla i vardagliga saker som ekonomi, förhållande m.m, men även i sådana saker som avstånd. När jag var liten så minns jag hur långt jag tyckte det var att åka och hälsa på vår mormor ( som hette Edla ). Hon bodde i ett mysigt samhälle som heter Nordmaling. Min mormor var förövrigt en underbar person, och jag minns speciellt hennes underbara trollsagor, och hennes goda mat.

Men för att återvända till det här med avstånd, så tyckte vi barn att det var en riktigt dryg resa att åka de sex milen från Örnsköldsvik till henne. Och Ni kan ju bara gissa hur långt vi tyckte det var att åka till Stockholm när det vankades semmestertider. Nuförtiden så finns det ju dvd- och mp3spelare, som förgyller resandet. Sån tur hade inte vi.

Vi fick minsann sitta och lyssna på radion, eller något blandband som gick runt runt i kassetbandspelaren, och det var en rejäl grogrund för diskussioner under våra semmesterresor. Det var en riktigt revolution när freestylen kom, och vi satt med de underbart vackra hörlurarna bak i bilen. Jag minns fortfarande min gula Walkman sport med värme. Synd att man inte har kvar den.

  Men nu när man har blivit äldre ( ja det sägs så iallafall, fast jag envetet försöker förneka detta envisa rykte), och har ett antal mil bakom mig, så tycker man inte längre att 6 mil är speciellt långt, inte ens 40 mil är speciellt farligt.

 Jag har ju som bekant en ganska lång resväg till mitt jobb i Luleå, en sträcka på sisådär 20 mil, och det har man ju vant sig vid. Att jag kör en hel del i mitt jobb bidrar även det förstås, men på något konstigt vis så känns det inte alls lika långt längre. Och barnen, de gånger som de följer med, verkar vara helt nöjda. Aldrig att de gnäller eller klagar ( det gjorde inte jag, eller syrran heller ).

Nu under julen så har jag haft Jasmine och Josefine på besök hos mig, vilket var mycket trevligt. Vi åkte ned och hämtade dem strax innan jul, men på hemvägen så fick de alla ( även Caroline) åka buss ned till Härnösand. Resan gick bra, och Caroline tog även bussen hem efter nyår. Jag blev riktigt imponerad över hur bra de klarade den långa resan. För det är ju trots allt ganska tråkigt att sitta i en buss i lite mer än nio timmar. Men inte att de klagade.

Jag har för skojs skull gjort en liten karta, så att Ni får se min resväg till jobbet. Den är inte hundraprocentigt rätt, men det var kul att testa ett nytt pluggin till bloggen. Och så fick jag något att skriva om.

Läs även andra bloggares åsikter om UMapper, resor, funderingar